Dikter och Poesi!
Konungen
Jag är konung över alla världens konungar.
Jag säger till dig konung över honungskonung:
JAG ÄR KONUNG!
Vidderna
Människor på vidderna, vem ser dom och hur
ser de ut. Det man inte vet kan man heller aldrig riktigt
veta.
De slöa går fort fram, och de snabba och hurtiga ser ut att
släpa sig fram. Sinnena på vidderna, är de
fem eller är de flera. Blandas de kan de bli farliga,
riktigt farliga.
I synnerhet om man inte vet hur de ska tas. Detta har man
vetat i över tusen årtusenden. Kött och blod
på vidderna, kladdigt av blandningen av de två säregna
komponenterna. Gryning på vidderna. Har solen
dött, eller vågar den inte visa sig på sin stolta krona.
Två folk, ett från norr, ett från ost, på väg att mötas bara
för att se sin förutbestämda bane. Mörkret på
vidderna. Den mörka natten är tvetydig för de som inte kan
tyda de svåra tecknen på himlen.
Har mörkrets furste lyckats dölja den så väl dolda
hemlighet, som länge länge har förbryllat mänskligheten.
Ett tomt ansikte på vidderna, vilka tankar kan man urskilja
innanför ansiktets mask?
Hat? Glädje? Endast ägaren själv vet vilka tankar som
snurrar runt i huvudet. Människor på
vidderna, vem ser dom och hur ser de ut. Det man inte vet
kan man heller aldrig riktigt veta.
De slöa går fort fram, och de snabba och hurtiga ser ut att
släpa sig fram.....
Det ensliga strået
I en blandning av vass och kaveldun står den
stolt. Strået; som är aningen längre än de andra, aningen
stoltare reser den sig över dem, svajar ensligt av sommarens
ljumma vindar. Hur kan man känna sig så
ensam, stående mitt i en samling av otaliga likasinnade? Den
ensliga strået vajar i vinden och jag vandrar ensam till en
värld jag aldrig sett.
Ensam i mitt bo
Alla andra ser ut ha överflöd av lycka, de
skrattar med varandra, delar varandras glädje in i
oändligheten som komma skall.
Vad gör jag? Ingenting, jag är ensam i mitt bo.
Alla andra har någon de kan anförtro sig åt, känna säkerhet
och trygghet. Tillit gentemot varandra som ingen annan kan.
Vem har jag? Ingen, jag är ensam i mitt bo.
Jag känner avundsjuka i mitt liv. Det tär på mig som eld
slukar liv. Länge har jag stillat min hunger med självömkan
i höstens tidiga timme, men till vilken nytta? Ingen, jag är
ensam i mitt bo. Jag vill komma ut i världen
och låta min själ få flyga. Långt över den krökta horisonten
på himlakroppen utan namn, men jag kan inte bryta mig loss
från fängelsets kedjor av luft. Jag är kvar hemma, ensam i
mitt bo. Hos mig är det varmt. Luften är
giftig och svår att andas. Människorna här har alla en
hemlighet som bara jag känner till. Hatets kraft gror
starkare inom mig och mina försök att nå jordytan har
misslyckas var gång. Dragkraften ner till
mina djupa hålor blir mig övermäktig. Elden sliter i mig och min önskan att leva
är över sedan länge.
Jag har ett uppdrag, ensam i mitt bo. |
